Det är vad jag saknar mest, att se ditt leende. Om jag ser det igen så svär jag att jag skulle kunna leva på det resten av mitt liv. Det är så vackert att jag vill gråta.
Just nu så försöker jag intala mig själv att det är det enda jag saknar med dig. Men jag skulle kunna sitta här och rabbla upp minst 1000 olika saker som jag saknar. Som när vi var på landet och du tog med dig dina gubbar och jag fick måla en, så fort jag trodde att jag målade fel så ropade jag på dig och till slut så blev det ett: 'Jaaaaaaaaaaa, Amandaaaaa?' Eller som när vi var på bio i HeronCity och filmen var så dålig att vi gick ut efter 20 min och lekte i lekparken istället? Eller när vi bara låg i varandras säng och höll om varandra? Eller alla promenader? Eller vår första kyss? Eller vårat första möte och jag höll på och dö av att jag var så generad? Eller när du skulle förklara vad en installation vad och började snacka om din nakna mormor med silvertejp och en röd rosett? Eller när jag skulle sova hos dig och vi spenderade en stor del av natten vid toaletten för att jag mådde illa och ville inte vara ensam för att jag hatar att spy? Eller den gången vi hade picknick med jordgubbar? Eller när vi kom på att vi kunde smula ner kakor i vaniljglassen så att det blev dubbel sockerkick? Eller när du gav mig halsbandet med ett 'P' på?





Jag saknar dig och det går inte en dag utan att jag tänker på dig.