Öppna upp sig.
Text från 2009.
Jag saknar dig, jag saknar dig väldigt mycket.
Och jag verkligen hatar det här, det ska inte vara såhär.
Vi ska inte vara såhär långt ifrån varandra, det går inte.
Vi behöver varandra nära, kanske inte jämt, men ofta.
Jag vet att jag riktigt kan gå dig på nerverna.
Göra dig ledsen, sur och besviken, kanske till och med allt på samma gång.
Och mitt humör = Oberäkneligt. Jag är medveten om det.
Men när jag väl är sur och irriterad så kan jag inte sluta, jag bara måste vara sur tills en knut i magen lösts upp.
Men hela tiden, oavsett vilket humör jag är på.
Även om jag kanske inte känner det. Så är jag lycklig med dig.
Hur mycket skit än som händer runt omkring och för oss. Så är jag oförnekligen så jävla lycklig det någonsin går.
Inga jävla rosa piller kan göra mig glad.
Utan du, du kan göra mig sådär jävla glad och lycklig som människor ska vara, normala människor.
Men nu är inte jag normal, och kanske tack för det.
Men jag vill inte vara sjuk längre. Jag är trött på alla konsekvenser, allt skit dom stoppar i en.
Jag vill bara leva ett lyckligt liv med dig, en massa katter och hundar.
Men utanpå så är jag inte lycklig, inte lycklig alls.
Inte delen inuti heller, bara med dig.
Det går inte att förklara utan att låta helt pskyo och galen.
Jag kan säkert leva utan dig, men, jag vill inte, ingen del i min kropp vill det.
Och den har bestämt sig för det. Det kanske är prägling, det kanske är ödet, det kanske är gud, det kanske är, ja vafan vet jag, en åsna med rosa öron, grön svans och en jävla ukulele i famnen.
Väldigt oseriöst, men jag vill att du ska förstå.
Men det kommer inte du eller någon annan, man kan inte förstå eller känna hur just den personen känner allting och ser på allting.
Herregud, jag vet inte vad jag ska säga, jag är helt överväldigad med ångest och känslor.
Du kanske har sex med någon annan just exakt nu när jag öppnar upp mig själv för dig, inte för att jag tror det,
och det där var min andra del som pratade. Men du förstår..nej, det gör du inte. För nu blir du säkert skit sur och..
Jag kan inte förklara.
Jag kan bara säga att jag älskar dig, så in i helvetes för mycket, så mycket mer än någon annan kommer,
mycket mer än du älskat mig eller någon annan (för du kan ju ha älskat någon annan mer än mig) och jag vill leva med dig och dö med dig.
Jag vill helt enkelt inte leva utan dig.
Jag kan inte säga mer, jag älskar dig, och saknar dig.
Jag saknar dig, jag saknar dig väldigt mycket.
Och jag verkligen hatar det här, det ska inte vara såhär.
Vi ska inte vara såhär långt ifrån varandra, det går inte.
Vi behöver varandra nära, kanske inte jämt, men ofta.
Jag vet att jag riktigt kan gå dig på nerverna.
Göra dig ledsen, sur och besviken, kanske till och med allt på samma gång.
Och mitt humör = Oberäkneligt. Jag är medveten om det.
Men när jag väl är sur och irriterad så kan jag inte sluta, jag bara måste vara sur tills en knut i magen lösts upp.
Men hela tiden, oavsett vilket humör jag är på.
Även om jag kanske inte känner det. Så är jag lycklig med dig.
Hur mycket skit än som händer runt omkring och för oss. Så är jag oförnekligen så jävla lycklig det någonsin går.
Inga jävla rosa piller kan göra mig glad.
Utan du, du kan göra mig sådär jävla glad och lycklig som människor ska vara, normala människor.
Men nu är inte jag normal, och kanske tack för det.
Men jag vill inte vara sjuk längre. Jag är trött på alla konsekvenser, allt skit dom stoppar i en.
Jag vill bara leva ett lyckligt liv med dig, en massa katter och hundar.
Men utanpå så är jag inte lycklig, inte lycklig alls.
Inte delen inuti heller, bara med dig.
Det går inte att förklara utan att låta helt pskyo och galen.
Jag kan säkert leva utan dig, men, jag vill inte, ingen del i min kropp vill det.
Och den har bestämt sig för det. Det kanske är prägling, det kanske är ödet, det kanske är gud, det kanske är, ja vafan vet jag, en åsna med rosa öron, grön svans och en jävla ukulele i famnen.
Väldigt oseriöst, men jag vill att du ska förstå.
Men det kommer inte du eller någon annan, man kan inte förstå eller känna hur just den personen känner allting och ser på allting.
Herregud, jag vet inte vad jag ska säga, jag är helt överväldigad med ångest och känslor.
Du kanske har sex med någon annan just exakt nu när jag öppnar upp mig själv för dig, inte för att jag tror det,
och det där var min andra del som pratade. Men du förstår..nej, det gör du inte. För nu blir du säkert skit sur och..
Jag kan inte förklara.
Jag kan bara säga att jag älskar dig, så in i helvetes för mycket, så mycket mer än någon annan kommer,
mycket mer än du älskat mig eller någon annan (för du kan ju ha älskat någon annan mer än mig) och jag vill leva med dig och dö med dig.
Jag vill helt enkelt inte leva utan dig.
Jag kan inte säga mer, jag älskar dig, och saknar dig.
Kommentarer